I Legos hjältevärld har min dotter ingen plats

Så vem är jag då? Det frågar jag sonen som tittar på senaste LEGO-filmen och parallellt roar sig med att tillskriva sig själv och omgivningen de olika rollfigurerna. ”Ingen, det finns inga tjejer med. Bara brandmän, poliser och astronauter.” Han säger det med sådan självklarhet. Knappt fem år gammal och redan ett offer för samhällets strävan att placera in oss i de traditionella könsfacken. För hur skulle det se ut om även den andra hälften av befolkningen får för sig att de kan släcka eldsvådor, ta fast tjuvar och resa till rymden? Nej det känns otryggt och främmande. Bort med det. Vi låter dem vattna lite blommor istället. En sådan roll har LEGO faktiskt generöst nog tagit med i filmen. Så helt rätt har sonen inte när han påstår att där inte finns någon tjej. Det hon gjorde var bara så obetydligt att han inte märkte henne.

Jag ska bara avprenumerera.

Det var det där med att ha kvar balansen. Inte tänka jobb efter arbetstid. Inte stressa. Inte glömma att luften jag andas ska ända ner i magen, och inte vända tillbaka ut redan i nackhöjd. Det är svårt att hålla löften om jämvikt. Utan att man vet om det har man gått över gränsen och det tippar över. Jag har jobbat i tre veckor, men det tog nog inte mer än tre dagar innan ”jag ska bara”-mentaliteten hade gjort sig bekväm inne i mitt huvud. Jag ska bara skicka det här mejlet innan jag går på lunch, jag ska bara lägga ut den här nyheten på intranätet innan jag hämtar äpplet som förmodligen inte längre finns kvar i fruktkorgen, och jag ska bara formulera om ingressen till nyhetsbrevet innan jag går och kissar. Det är ju ändå så nära till toaletterna, så jag kan vänta tills det riktigt kniper. Kanske hinner få ihop en mening till innan de första dropparna hittar ut. ”Jag ska bara”-grejen är en rätt osympatisk och påfrestande bekantskap som kom tillbaka fortare än kvickt när jag började jobba igen efter semestern. Tycker inte om vad den gör med mig så jag ska försöka bli av med den. Säga upp prenumerationen och hoppas att det inte är någon uppsägningstid.

En spontan puss på kinden.

Lika ont som orden i det förra inlägget gjorde, lika helande var den spontana pussen som samma lilla människa gav mig på kinden igår. Jag hade hjälpt honom på toaletten hemma hos våra grannar och höll på att dra upp hans byxor när den satt som ett smäck. Pussen rätt på min vänstra kind. Mina ögon spärrades upp och leendet på mina läppar visste inga gränser. Hände det där just? Killen som på sin höjd låter sig pussas på håret gav just sin mamma en av de finaste ömhetsbetygelserna som finns. Och jag försöker förklara för honom hur mitt hjärta spritter av glädje.

Jag tycker inte om dig för du är så arg.

Boom. Där satt den, rätt i magen. Orden från min snart fyraårige son och de gör ont. Men jag är glad att han säger det. Ärligt och rättfram, det är så jag vill ha det. Upp till ytan och fram med känslorna. Korten på bordet så att man vet.

Han säger det efter en konflikt där han slagits och sparkats så min ilska var väl hyfsat befogad. Men jag läser mellan raderna och tror det ligger en önskan där någonstans. En önskan om att jag ska sansa mig när jag ilsknar till. Behålla lugnet och inte dundra på så. Jag hör den, och jag ska göra mitt bästa. Vet själv vem jag helst lyssnar och lär ifrån. Och det är inte den som gastar och gormar.

På teater

Vi gick på teater idag, jag och Noel. Det höll på att inte bli av för det var mat som inte åts upp, en rumpa som inte ville bli tvättad och allmänt skrik och bök. Och så en trött mamma på det. Men iväg kom vi till slut. Vi satte oss längst fram närmast den gröna mattan som fungerade som scen inne på biblioteket. I knät satt han, min lille kille. Han är ingen knäsittare i vanliga fall, men idag fick jag till och med hålla om honom lite lätt. Det är så underbart när det händer. Jag vill frysa ögonblicken när jag får komma så där nära. Bara sitta tyst och känna hans ben mot mina lår, hans händer som snuddar vid mina. Och se blicken som fäster på det som utspelar sig på scenen. En björn som tappat bort sin hatt. Björnen och de andra djuren i föreställningen får hans fulla uppmärksamhet. Och han får min.

Stunder som den här.

Ett bubblande kiknande skratt som börjar långt nere i den runda magen. Det fyrar hon av när vi sitter på altanen och gör lite av varje. Det är mitt blinkande öga som hon just har upptäckt och hon kan visst inte tänka sig något roligare. Skratt på skratt bubblar upp och det bubblar i oss andra också. Den pågående träning och lek som killarna sysslar med avstannar tvärt, för de vill också vara med och lyssna på detta underbara läte.

”Blinka med ögat igen, mamma”, uppmanar Noel gång på gång för han vill höra mer av lilasysters nya skratt. Så jag blinkar och blinkar, och tar in att livet just gett mig en av de stunder som allting handlar om.

Morfar med stort M.

”Vi ses när vi åker hem!”. Så sa vi till Noel när vi kom till mormor och morfar i tisdags. Inte för att vi skulle åka vidare någon annanstans, utan för att vi vet att vi knappt ser honom när morfar är i närheten. ”Moffa” är Noels bästa vuxna kompis. Han leker med bilar, busar, slänger honom i soptunnan, låter honom sova i mormor och morfars säng och lär honom nya uttryck. Som att ”sova räv”, ”kolla läget” och ”det var det fräckaste”. Och så trollar morfar fram saker bakom öronen. Oskiljbara är de två när de träffas. Vi andra tittar på och ser hur kärleken glöder.

Nöjd, glad och trött.

Hon sover och sover. Sen äter hon lite, skrattar en sväng, gäspar och sover igen. Hon är lätt att ha att göra med vår tjej. Jag väntar på någon form av bakslag, men hoppas det inte kommer. Hon kanske bara är så här lugn och tillfreds. Jag tror det. 

 

Stora känslor i en liten kropp

Det händer så mycket och jag är rädd för att glömma bort. Måste skriva. Hon är nio veckor nu, vår Ines. Nio veckor känns som ingenting. Pytteliten är man ju då. Men inte vår tjej. Hon är stor, stadig och stabil. På alla plan. Så lugn och tillfreds för det mesta och sover som en gudinna. Tack för det! Lägger sig vid nio-tiden och sover till sex. Käkar gör hon såklart däremellan men sen somnar hon om direkt. Och hullet, sen. De goa valkarna på låren och den mjuka magen som är så underbar att prutta med munnen på. Jag får påminna mig själv varje dag om att hon faktiskt är här nu. Och att hon är vår. Vi är en familj med två fantastiska barn och två nästan lika fantastiska (!) vuxna. Det är svårt att ta in ibland.

Storebror är förtjust i sin lillasyster, men testar hur mycket hon tål. Armarna drar han i, huvudet ruskar han gärna om, eller också lägger han sitt ansikte över hennes. Imorse fick hon smaka på en lite hårdare dunk i magen också. Vi säger till och markerar men jag antar att det är någon slags svartsjuka som trätt fram och som han behöver få utlopp för. Igår när jag ammade henne sa han att han ville ligga emellan mig och Ines. Vill du äta från mig också, frågade jag på skoj? Ja-a, svarade han då lite sorgset. Min lille plutt. Så stor nu fast ändå så liten, och med stora känslor att ta hand om. Jag gör mitt bästa för att låta honom känna och försöker få honom att sätta ord på det han upplever. Men orden finns inte alltid där, i alla fall inte så nära som gråt, ilska och skrik. Såklart. Han är tre år. Jag är 32 och kämpar fortfarande med både känslor och ord.

Nu är det nappdags

Idag växlar jag upp till högsta nivån i nappkampen. Nu ska proppen in och gillas av dig, Ines. Har försökt förklara att det där med napp är precis som med kaffe, vin och annat gott du en dag ska ta dig an. Det är inte supersnajsigt i början, men med lite god vilja och rätt inställning kommer den goda smaken på köpet. Och kärlekspotentialen finns där. För efter lite bestämda mammahänder, len röst och en och annan kväljning från din sida sitter nu proppen och guppar i din mun medan du sover. För ditt eget bästa motiverar jag den resoluta behandlingen, men erkänner villigt att det förmodligen är jag själv som gläds mest. För jag tror det är så här vi kan öka tiden mellan amningsstunderna och därmed min möjlighet att bli mer flexibel i mitt varande (varje- eller på sin höjd varannantimmesätning börjar bli lite påfrestande). Förhoppningsvis minskar det även på din magknip och dina kaskadspyor. Helt egoistisk är jag inte.